mostwanted

Det här med sömn alltså. Det hamnar ju inte direkt i första hand när man har små barn. Jag är en sån som behöver massor av sömn, minst 8-9 timmar. Visserligen fungerar ju mammor så att de faktiskt behöver mindre sömn framförallt mindre sammanhängande sömn under småbarnstiden men visst sätter det spår i ens vardag. Sova en hel natt utan att vakna en endaste gång har inte hänt många gånger sen Charlie föddes, ingen gång sen Henry kom. Många nätter känns det som att man är vaken mer än vad man sover (fast det säkert inte är så illa) sen sover man som kratta också med 1-2 barn plus hundar i sängen. Henrys ska sova nära intill och Charlie han far runt som en duracell kanin när han sover så när båda barnen sover i sängen så sover jag på helspänn, orolig för att Charlie ska lägga sig på Henry. I natt var en sån natt då Charlie sov hos oss hela natten. Jag sov inte mycket. Vaknade av att jag fångar Charlie typ i luften på väg att lägga sig på Henry, vilka instinkter man har. Vid ett tillfälle skriker båda barnen för allt de har under flera minuter. Charlie vaknar ledsen, Henry blir rädd och börjar skrika och då fortsätter charlie skrika för att Henry gör det, suck. Pappan sover gott brevid helt oberörd. Apropå det så ska jag faktiskt gå och lägga mig nu, har ju ett par timmar att ta igen, dessutom är jag lite förkyld.