mostwanted

Den här hundraåringen jag pratar om hoppar minsann inte ut genom några fönster. Däremot att försvinna skulle sitta fint ett tag. Idag känner jag mig som minst 100 år. Jag har så ont nu i fogarna framtill. Jag kan inte gå det gör fruktansvärt ont. På riktigt så ska Danne leta upp sina kryckor när han kommer hem och se om jag kan använda dem. En rullator eller rullstol hade varit ännu bättre men det var inte lika lätt att få tag i. Jag förstår inte riktigt varför jag fick så ont i dag. Jag har jobbat men tagit det lungt och slutat vid kvart i 12. Det har gått bra de andra dagarna. Nu har jag bara 7 arbetsdagar kvar men som det känns nu kommer inte ens det att gå. I morgon får jag nog ta ut semester och så får vi se sen. Pratade just med mamma och hon i princip förbjöd mig att jobba. Såklart har hon rätt, jag måste tänka på mig själv och bebisen och att orka med förlosnningen och tiden efter det. Men man har ju ett samvete som säger åt en att göra ett bra jobb, att ta hand om Charlie på bästa sätt, att ta hand om hundarna och ge dem den motion och uppmärksamhet de kräver och att ta hand om hemmet. Men det är som det är, de får komma i andra hand nu. Jag ska försöka att inte må dåligt av det men jag är även glad för att jag har dessa värderingar.