Sista dagen på jobbet

På mitt jobb är ingen dag den andra lik och igår var verkligen inget undantag. Jag jobbar ju på ett friluftsmuseum och på området finns en massa hus från 1800-talet där besökare kan gå in och titta hur man levde då med plexiglas vid dörröppningarna. Iallafall så skulle jag plocka ut alla krukväxter för säsongen och går upp i Råbygårdens övervåning. I ett litet sovrum där finns en säng där en docka ligger och sover. I knävecken på dockan ligger en lite kattunge. What ingen har berättat att vi har en uppstoppad liten katt här tänkte jag men kattungen blinkade åt mig. Shit en riktig katt alltså, hur fan hamnade den där? inte kan den ha varit gammal heller ca 12 veckor. Har inte sett många sötare kattungar i den åldern, svart med vita tecken och långhårig, rosa nos och vita morrhår och helt vettskrämd.
 
Kattungen betedde sig som om den aldrig hade sett en människa förut. Kanske är den född ute men ingen kattmamma eller syskon fanns på plats. Vi fångade den med tjocka hanskar i en transportbur. Helt galen var den och höggs och klöstets bäst den kunde. Jaha vad skulle vi göra nudå? Vi ringde kattehmmen i närheten men ingen hade plats. Då bokade vi tid hos veterinären och åkte in med den.
 
Då vi inte hade något namn på den döpte veterinärerna den till Vilde... jaha, det kallar ju jag min bebis för, kändes ju helskumt. Vilde hade inte lugnat ner sig när vi kom till veterinären och att göra en närmare undersökning på den var i stort sett omöjligt. Den var inte chipmärkt eller tatuerad, den var magen och smutsig och luktade äckligt. Veterinärerna trodde inte den var uppfödd med människor för den borde inte ha hunnit bli så vild då eftersom den fortfarande var så ung. Max 14 veckor var den, men ganska lite för åldern. Vi bestämde ss för att avliva den. Det var det ända rätta, den skulle aldrig bli tam och få ett lycklit liv och att släppa ut den är ju inget alternativ. 
 
Så igår var jag med och avlivade Vilde. Katten somnade in på en gång och trots att jag inte kände den så fick jag tårar i ögonen och tyckte det var jobbigt. Hade den inte varit så vild hade jag lungt tagit med mig den hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0